      |
|
|
|
Kontakta oss gärna på webmaster@kungkarl.se |
|
Uppslaget kom ursprungligen från Wahlström & Widstrand. 1931 kontaktade förlaget den 37-årige författaren, då i färd med att publicera sin fjärde bok på Bonniers, essäsamlingen Silversköldarna, och gav honom ett anbud på 3 000 kronor "för en biografi om Karl XII på 250 sidor att levereras om två år".6 Boken var tänkt att ingå i förlagets serie av regentbiografier.7
Att förlaget gav uppdraget åt Frans G. Bengtsson kan tyckas något märkligt; en fil.lic. i engelska gjorde honom inte självklart kvalificerad för uppgiften. Nog, kunde man tycka, fanns det historiker av facket som borde varit mer lämpade.
Emellertid var Bengtssons rykte som lysande stilist och historieberättare starkt på uppåtgående. Och Karl XII hade länge fängslat honom.
Redan i debuten, diktsamlingen Tärningkast (1923), hade han varit inne på ämnet i sonetten "Kung Karls värja" – hans antagligen mest berömda dikt jämte "En ballad om franske kungens spelmän". I poemet kontrasteras den ärlige, ordhållige Karl XII mot samtiden som "levde krokigt och på tvären":
"Hos dig var allting rakt: – din tro, ditt land,ditt kungaord, de skyldrande gevären,och krigets konst och klingan i din hand."8
Fyra år senare publicerade Bengtsson en pregnant artikel om hjältekonungen i Ord och Bild, sedermera omtryckt i essäsamlingen Litteratörer och militärer (1929). I denna hyllning argumenterar han för att den svenske kungen borde ha en plats bland alla tiders största hjältar, vid sidan av Bibelns kung David, Alexander den store, Julius Caesar och andra.9 Han framhåller också att Karl XII:s levnadsöde, snarare än ett vetenskapligt, mer lämpar sig för ett litterärt angreppssätt: "Hans gestalt lånar sig endast motvilligt åt den strikta vetenskapen."10 Karl XII är i essän inte så mycket en historisk person som en mytologisk, en unik människa, mer hemmahörande i hjältegalleriet hos Homeros och Plutarchos eller i de isländska sagorna än i sin egen tid.11
Grunden till den romantiska, estetiska syn på kungen som den renodlade hjälten som vi finner i Karl XII:s levnad var alltså redan lagd i sonetten "Kung Karls värja" och essän "Karl XII".
Någon bok på Wahlström & Widstrand blev det dock aldrig. Efter en kontrovers om förskottet annullerades kontraktet. Bengtsson vände sig då istället till Norstedts som inte hade några problem att se ämnets potential. Norstedts kunde erbjuda månadslön som tillät honom att helt ägna sig åt Karl XII under två år.12 Det nya kontraktet, som signerades hösten 1934, väckte stor irritation hos Bonniers, som givit ut Frans G. Bengtssons tidigare böcker. Förläggaren Tor Bonnier anklagade Norstedts för att ha stulit deras författare och för att ha "frångått sin egen och det svenska förlagsumgängets viktigaste traditioner".13
Arbetet i skrivarstugan på godset Rössjöholm i nordvästra Skåne flöt på fint, enligt egen utsago var han "flitig som en igelkott".14 Första delen, Till uttåget ur Sachsen, kom ut hösten 1935 och blev en omedelbar bokhandelssuccé. Andra bandet, Från Altranstädt till Fredrikshall, släpptes lagom till julhandeln 1936.15
Karl XII:s levnad har analyserats ur flera olika synvinklar. Värdefulla litteraturvetenskapliga bidrag har vi fått från Ivar Harrie, Sven Delblanc och Ingrid Sällryd.16 Vidare har Bo Peterson och Svante Nordin undersökt förlagskontakterna, samt Sverker Oredsson och Ulf Zander verkets historiografiska sammanhang.17 Men med undantag av några recensioner i facktidskrifter i samband med utgivningen har det hittills inte företagits någon granskning av hur Bengtsson har handskats med historiska fakta.18
Hur är det med vetenskapligheten? Håller Karl XII:s levnad som historiskt arbete eller har verket endast skönlitterära kvaliteter? Denna uppsats är ett försök att fylla detta tomrum.
Själv värjde sig Frans G. Bengtsson mot en analytisk läsning av hans verk. Redan i företalet slår han fast att:
"Denna bok utgör inte något försök till historisk vetenskap och är inte baserad på någon strävan att framföra nya sanningar om dess föremål. Jag har läst igenom de vanliga verken och publikationerna rörande Karl XII, äldre och nyare, och har därefter försökt att på ett läsligt sätt berätta om hans liv och verk, driven av en större åstundan att uppehålla mig vid honom själv och hans företag än vid de lärdas teorier i ämnet."19
Sverker Oredsson har karakteriserat Frans G. Bengtssons Karl XII-uppfattning som hyperromantisk.20 Bengtsson hävdar att det inte går att bedöma kungen efter vanlig måttstock. Man bör nämligen inte "uppfatta hjältarna som någon sorts nyttans springpojkar […] Ty de äro dock Guds konstverk".21 Man måste också skilja på personen och gärningen menar Bengtsson: "Han är större än någonting han utfört".22 Med detta fastslaget är det alltså fortsättningsvis meningslöst att diskutera huruvida Karl XII gjorde någon god insats som kung.
Kungen går fri från all kritik eftersom han är en hjälte.
Möjligen kan man resonera så i ett skönlitterärt verk. Man kunde också göra det i äldre historieskrivning – så gjorde Homeros och Herodotos. Dock näppeligen om man har ambitionen att åstadkomma någon form av mera objektiv historieskrivning.
Men det var inte heller Frans G. Bengtssons avsikt.
För samtidens historievetenskap hade han inte mycket till övers. Hans raljanta uttalande om den lundensiska historikerdynastin är symptomatiskt: "Av Weibulls läser jag helst frökatalogen!"23 Källkritikens grunder torde han dock varit förtrogen med, inte minst genom vänskapen med Ingvar Andersson, docent i historia i Lund och sedermera riksarkivarie. Ingvar Andersson tillhörde – tillsammans med bland andra Erik Lönnroth – det nya gardet inom historiefacket som blåste nytt syre i den nordiska historieskrivningen.
Också tonen mot de två skolorna inom Karl XII-forskningen är många gånger hård och sarkastisk i Karl XII:s levnad. Både "den gamla skolan", med sin negativa värdering av kungen som statsman, och "den nya skolan", den grupp av historiker som försökte förvandla Karl XII till en genial realpolitiker, har fel, enligt Bengtssons förmenande.24 Frans G. Bengtssons förebilder var döda sedan länge.
Hans ideal på historieskrivningens område var Homeros och antikens författare, och de isländska sagorna. Andra han rankade högt var Voltaire och 1800-talets Thomas Carlyle och Thomas Macaulay.25 Även Walter Scotts historiska romaner bör räknas till influenserna, i synnerhet Quentin Durward (1823); enligt Bengtsson "en av de mest fulländade böcker som existera, och det är en gåta att många människor kunna framleva sina liv utan att upprepade gånger läsa igenom den".26 Sven Delblanc har även påpekat likheterna mellan Karl XII:s levnad och alster av Henry Fielding och Laurence Sterne: "med en muntert kåserande berättare och kostliga personporträtt grupperade kring den tragiske hjälten". 27 Liksom hos sina förebilder står den goda berättelsen i centrum hos Bengtsson – att tråka ut läsaren är det värsta brott en författare kan begå, ansåg Voltaire; ett påstående Bengtsson förmodligen vore den förste att instämma i.
Litteraturhistorikern Rolf Arvidsson har vidare pekat på inflytandet från den franske författaren Gustave Flaubert. Dennes historiska epos Salammbô (1862), som utspelar sig i Karthago, bygger på historiska källor men är hållen "helt inom estetikens ramar".28 I sin anmälan i Sydsvenska Dagbladet 1925 prisade Bengtsson Salammbô såsom varande "frigjord från alla historiska åsikter, undsluppen hela härvan av pragmatiska konstruktioner och värdesättningar".29 Likheterna med företalet till Karl XII:s levnad är slående.
Frans G. Bengtsson avskydde psykologiska förklaringar. Författare som försökte tolka andras själsliv väckte endast förakt hos honom. Bengtssons estetik påbjöd honom att bedöma människor utifrån deras handlingar, inte deras tankar. Detta ideal fick han dock överge i Karl XII:s levnad. Han skriver till sin förläggare Karl Ragnar Gierow den 22 februari 1935:
"Från början hade jag naturligtvis tänkt mig alltsammans som en naiv, konkret berättelse, med småankedoter och bilder ur soldatlivet och det kungliga kringflackandet i allmänhet; och bitvis blir det ju så också, kanske till och med väl mycket lägerprat av anekdotisk karaktär; men ibland, utan att jag egentligen själv vill det, finner jag mig mitt uppe i psykologiska utredningar som jag inte själv riktigt vet hur de börja eller var de komma ifrån. Vi få se vad det lider, och taxera allt det där, och klippa bort eventuellt nonsens i spaltkorrekturet när man fått det lite på avstånd. Men psykologi och allmänt resonemang, har jag märkt, måste med ibland, för att få dimensioner på det hela, så att det inte blir ett flak av yta."30
Trots sina föresatser om en rak, enkel skildring uppehåller han sig långa stunder vid kungens inre liv – man kan rentav säga att psykologin står i fokus. Ofta avbryts händelseförloppet av vidlyftiga spekulationer kring hur kungen kan ha resonerat.31 Måhända var detta enda sättet för Bengtsson att upprätthålla bilden av hjälten; på något sätt måste han ju klargöra kungens, utifrån sett, mycket märkliga beteende.
Värt att notera är att Frans G. Bengtssons Karl XII alls icke är någon nationalistisk hjälte. Snarare en moralisk förebild och ett ideal. Den storvulna patriotism, som sedan sekelskiftet 1900 hade präglat mycket av svensk historieskrivning, tilltalade honom inte. Bengtsson gick som så ofta sina egna vägar, han vägrade till exempel deltaga i Karl XII-hyllningarna i Lund den 30 november.32 Hans otidsenlighet på lyrikens område – att skriva sonetter på 1920-talet måste betraktas som i allra högsta grad udda – fick i detta avseende sin motsvarighet på historieskrivningens fält i Karl XII:s levnad.
Akribin i verket är överlag mycket god – något annat vore väl inte att vänta. Bengtsson citerar karolinernas dagböcker och memoarer utan att slarva (citaten är varsamt moderniserade). Siffrorna över antal deltagare och förluster i slagen är i stort sett tillförlitliga. Likaså datum och platser.
Språkligt utmärks Karl XII:s levnad av den ironiska och fint utmejslade barockprosa som Frans G. Bengtsson gjort till sitt signum. Det är inte sällan fråga om halvsideslånga meningar, med insprängda bisatser innehållande förklaringar och utvikningar – allt suveränt sammanbundet av talrika semikolon och kolon. Och givetvis med ålderdomliga pluralformer på verben. (Stilen i Frans G. Bengtssons berättelse om Röde Orm, utgiven 1941–45, skiljer sig avsevärt från Karl XII:s levnad och essäerna; i vikingaskrönan handlar det om ett filmiskt berättande med lakonisk prosa och betydligt kortare meningar.)
Framställningen (framför allt första delen) präglas av en kåserande, ofta akademisk-humoristisk, raljerande ton, vilken retade somliga recensenter. Fredrik Böök – själv stor Karl XII-beundrare sedan barnsben – skrev en syrlig anmälan i Svenska Dagbladet: "Denna strömmande vältalighet, dessa kvicka infall komma en alltemellanåt att längta efter en lugn, saklig framställning, utan vare sig svada eller jargong."33 Förhållandet mellan Bengtsson och Böök blev aldrig detsamma efter recensionen, trots Bööks försök till försoning.34
Den spexartade och halsbrytande redogörelsen för den svenska historien och det svenska kynnet i kapitlet "Riket som var hans" är exempelvis fylld av grova förenklingar, tvärsäkra påståenden och sarkastiska uttalanden. Men rolig att läsa.
Bengtsson ger också flera prov på sin eminenta förmåga till understatements: då svenska trupper sänts till Tyskland för att bistå Holstein-Gottorp, skriver han: "Tveksamhet angående den sannolika graden av framtida trevnad kunde sålunda inte råda hos kungen av Danmark".35
Att citera lundensiska spex –"Bland allt vårt fjärilsfladdrande galanteri kom denne med förgaddrande infanteri."36 – eller att göra hisnande anakronistiska jämförelser – "Den 17 juni, den dag han fyllde 21 år (och alltså nådde den ålder då han i vårt nutida samhälle skulle kunna börja sina första skygga försök, till en tid fruktlösa, att av dess tankfulla socialpedagoger få sig anförtrodd en motbok)"37 – bidrar väl heller inte i nämnvärd grad till att stärka den prägel av seriositet som man normalt kräver av ett historieverk.
Helt visst är det så att den historiska verkligheten i flera fall maka fått på sig för humorn.
Karl XII:s levnad är visserligen späckad med framåt- och bakåtblickar och väl tilltagna utvikningar om allehanda filosofiska spörsmål, såsom det anstår ett verkligt epos, men är i huvudsak kronologiskt uppbyggd. Dispositionen följer den tyske kulturhistorikern Gustaf Freytags idealmodell för dramatisk framställning (introducerad i studien Die Technik des Dramas 1863). Och ämnet Karl XII är förvisso som gjort för ett skönlitterärt angreppssätt. Här finns allt:
Den skeva fördelningen är påfallande. Perioden 1700–1709 ägnas 669 sidor, det vill säga 74 procent av det totala utrymmet, medan endast 137 sidor eller 15 procent behandlar tiden 1710–1718. Efter skildringen av kapitulationen vid Perevolotjna är det som om luften går ur berättelsen (liksom den gick ur det svenska stormaktsväldet). Med denna katastrof överstökad tycks författaren inte riktigt kunna hålla intresset uppe. Något som möjligen kan försvaras ur rent litterär synvinkel men knappast ur historievetenskaplig. Det hände åtskilligt under kungens sista nio år.39
Den omdiskuterade frågan om Karl XII:s död ägnas exempelvis inte många sidor. Huruvida det var en ärlig fiendekula eller icke som ändade kungens liv lämnar Frans G. Bengtsson därhän, men han tycks luta åt att det handlade om lönnmord.40
En del av förklaringen till den ojämna fördelningen kan också vara att Bengtsson arbetade under stark tidspress och fick hasta igenom den senare perioden av kungens levnad. Hade han varit lika utsvävande med detaljer och filosofiska resonemang i andra delen som i den första skulle det behövts ytterligare fyrahundra sidor, det vill säga ett tredje band, något som man på förlaget knappast var intresserad av.41
Frans G. Bengtsson var väl insatt i den omfattande litteraturen kring Karl XII. I den egna boksamlingen fanns bland annat Karolinska krigares dagböcker (1901–18) i tolv band samt Thure Gabriel Bielkes, Alexander Magnus Dahlbergs, Peter Schönströms och Carl von Rolands memoarer. Därtill ägde han Adam Lewenhaupts Karl XII:s officerare (1920–21) och Karolinska förbundets årsböcker 1910–1931, innehållande den senaste forskningen och en del källutdrag. Självfallet stod också Voltaires Histoire de Charles XII, roi de Suède (1731) och Harald Hjärnes Karl XII och omstörtningen i Europa 1697–1703 (1902) i bokhyllan. Så även Oswald Kuylenstiernas äreminne till Karl XII-biografi (1925), men också Arnold Munthes synnerligen kritiska Karl XII och den ryska sjömakten (1924–27).42
Andra böcker, såsom Konung Karl XII:s egenhändiga bref (1893), Jöran Nordbergs mastodontbiografi i två band (1740) och Generalstabsverkets Karl XII på slagfältet (1918–19), lånade han från Universitetsbiblioteket i Lund. Man bör dock ta uppgiften att "nära nog vagnslaster av litteratur fördes från Lund till jägmästarbostaden i Rössjöholm" med en nypa salt.43
Redogörelsen för det yttre händelseförloppet i Karl XII:s levnad är på det hela taget historiskt korrekt, så långt det nu låter sig bedömas. Redogörelser för fältslag, truppförflyttningar och andra yttre omständigheter stämmer utmärkt. Bengtsson har varit noggrann i sin läsning av källorna och litteraturen. Visst har det hänt en del på forskningsfronten sedan 1930-talet men inget som vederlägger de grova dragen i kungens historia såsom den framställs i Karl XII:s levnad.
Till undantagen hör frågan om kungens alkoholvanor. Bengtsson påstår i likhet med många andra äldre historieskrivare att Karl skulle ha varit absolutist.44 Undersökningar av hovstatsräkenskaper från fälttågen har emellertid visat att han visst nyttjade alkohol, av allt att döma dock utan att dricka sig berusad. Likaledes är Karl XII:s förment enkla mathållning en myt.45
En annan liten detalj som det inte finns fog för är Karl XII:s möte med Aurora von Königsmarck. Och hennes syfte var inte, som Bengtsson påstår, att förföra den unge konungen, utan att försöka rentvå sin svåger, Carl Gustaf Lewenhaupt, samt att från August överlämna ett anbud till kungen om fredsförhandlingar.46
Den lysande, högdramatiska skildringen av slaget vid Poltava är också till det yttre skeendet oklanderlig historieskrivning. Vad senare forskning däremot har kunnat leda i bevis är att svenska armén inte alls började belägra Poltava för att locka ryssarna till strid. Den dystra sanningen var istället att Karl XII och armén befann sig i ett pressat läge: alla resurser var uttömda, den svenska armén stod på katastrofens brant och det gavs ingen återvändo. Vid Poltava låg situationen helt i tsarens händer.47 Även om kungen inte hade blivit skjuten i foten utan själv kunnat leda armén är det knappast troligt att resultatet blivit ett anat. Bengtsson är dock övertygad om motsatsen.48
Karl XII:s turkiska politik och i synnerhet bakgrunden till kalabaliken vid Bender lyckas inte Bengtsson klargöra. Han är i alltför hög grad styrd av den propaganda som utgick från det svenska fältkansliet och som har präglat mycket av den äldre historieskrivningen. Först med Eric Tengbergs undersökningar på 1950-talet fick flera av dessa frågor sina svar.49
Det stora problemet är emellertid Frans G. Bengtssons tolkningar och utelämningar.
Eftersom han a-priori har bestämt sig för att ge Karl XII hjälterollen tolkas allt utifrån denna mall. Det faktum att kungen höll sina avsikter hemliga och sällan eller aldrig blottade sitt inre för någon, blir snarast till fördel för Bengtsson. Fältet lämnas öppet för spekulationer vilket passar författaren från Rössjöholm, med sina mer litterära än historiska ambitioner. Skildringen blir stundom ytterst tendentiös.
Kungens väldokumenterade eskapader i ungdomsåren – harjakt i Riksalen, fylleri och halshuggande av kalvar – slätas över och kallas "smått rörande i sin harmlöshet", eller skylls på den äldre kusinen Fredrik av Holstein-Gottorps dåliga inflytande.50
I sin iver att framställa Karl XII som höjd över alla futtiga världsligheter gör han honom helt ointresserad av ekonomi: "de dominerande dygderna hos en god hökare, pantlånare eller välförståndig man med inköpt livränta voro föga utvecklade hos honom".51 Vad han då förtiger, alternativt missar, är att kungen i allra högsta grad var delaktig i de ekonomiska reformer som genomfördes under senare perioden av hans regering.52 Dessa invecklade transaktioner och reformer – som för övrigt upptar ytterst sparsamt utrymme i boken – låter Bengtsson Karl XII:s inofficielle finans- och utrikesminister Görtz stå för. Den tyske friherren får ta hand om the dirty work.
Enligt Bengtsson skulle nämligen Karl XII aldrig nedlåta sig till att "dyka ned i den europeiska politikens gyttjebad, med dess stank av ohederlighet och gemenhet".53 Att kungen själv initierade och hade full insyn i de komplicerade diplomatiska turerna under slutet av sin levnad var inte något som Bengtsson ville kännas vid, eventuellt inte kände till.54
Finland och Östersjöprovinserna är styvmoderligt behandlade i Karl XII:s levnad. Att Ingermanland, Estland och Livland gick förlorat under tiden kungen jagade runt i Polen, och Finland medan han befann sig nere i Turkiet, är inget som Bengtsson ödslar trycksvärta på. Med tanke på detta framstår dedikationen till Eirik Hornborg i första bandet som mycket egendomlig. Den finske historikern hade i tredje delen av sitt verk Finlands hävder (1931) gått hårt åt den svenske kungens beslut att lämna Finland och Baltikum utblottat på trupper och torde ha stått frågande inför Karl XII-dyrkaren Bengtssons tillägnan.
Att Sverige förlorade sina Östersjöprovinser berodde, anser Bengtsson, på att defensionskommissionen i Stockholm inte ansträngde sig tillräckligt. Stor skuld hade också den oduglige generalguvernören över Estland, Axel Julius de la Gardie. (Om honom heter det att han borde ha ställts "först inför en krigsrätt, därpå mot en vägg med lämpligt antal bössmynningar framför".55) Historiskt sett är ingetdera tillräckligt för att förklara förlusten av svenska Baltikum.
Beskrivningarna av fienden är ytterst subjektiv och raljant. August II av Polen är en "kanalje"56 och tsar Peter en "hysteriker"57, och ingen av dem hade "minsta aning om vad sådana ting som rättvisa eller heder eller Gud eller någonting i den vägen kunde vara".58 Nedvärderingen av Peter vållar dock författaren problem i den senare delen eftersom hjälten naturligtvis inte får besegras av en nolla. Lösningen blir att tsaren tillskrivs en remarkabel personlighetsutveckling – från pultron till den Store – en karaktärsdaning, menar Bengtsson, som givetvis inte hade kommit till stånd om det inte vore för Karl XII.59
Bilden av polacker och ryssar är sällsynt diskrediterande. Den åtta sidor långa kåserande framställningen av Rysslands historia är ett svåröverträffat stycke fördomsfullhet, sarkasm och halsbrytande metaforer. Landet liknas bland annat vid "en jätteödla med volym och tyngd av fantastiska mått och ytterst karg utrustning däröver".60
Genomgående "mördar" ryssarna medan svenskarna "rensar upp".61 Det talas ofta om "svärmar av kosacker och polacker" – men förstås aldrig om en svärm svenskar.62
Karl XII:s brutalitet nedtonas. De brev till bland andra Magnus Stenbock och Rehnskiöld och som uppmanar till hänsynslöshet mot civilbefolkningen diskuteras visserligen men överskyls av Bengtsson. Den beryktade meningen "Och nyligen haver jag bränt upp en hel stad och hängt borgarna" urskuldas med att så gjorde minsann även Bibelns mönstergestalter Josua, kung David och Judas Makkabeus.63 Inget att uppröras över således. Dessutom trilskades ju polackerna.
Apologin fortsätter med Johan Reinhold Patkul. Bengtsson framhärdar att Patkul var "ett okomplicerat juridiskt fall" och att den grymma avrättningen var helt normal. Att samtiden upprördes över domen och den svenske kungens brutalitet underlåter han att meddela. Likaså att Patkul enligt dåtidens folkrätt borde ha åtnjutit diplomatisk immunitet.64 På motsvarande sätt går Bengtsson snabbt förbi källornas vittnesmål om de svenska soldaternas tidvis ytterst grymma behandling av krigsfångar och civilbefolkning; ett bruk som ofta skedde med kungens vetskap och stundom också på hans direkta order.65
De stora meningsskiljaktigheter mellan Karl XII och hans rådgivare som hela tiden fanns får inte stort utrymme. Endast då kungens förehavanden leder till uppenbara svårigheter att få hjältebilden att stämma får rådgivarna någon större betydelse. När kungen lämnar sin armé i sticket vid Perevolotjna 1709 berodde det, enligt Bengtsson, på att Karl var så försvagad och "halvt utslocknad" av skottskadan i foten att han lät sig övertalas av sina närmaste män.66 Den historiska vetenskapen menar att detta är en myt: kungen var visst vid sina sinnens fulla bruk den där ödesdigra dagen.67 Även vid flykten från Stralsund 1715 faller Karl till föga för påtryckningar.68 Själv har den enväldige ingen skuld i vad som för andra kan framstå som svek.
Vidare tummar Bengtsson på den historiska sanningen i framställningen av personerna i kungens närhet. Kungens planer motarbetas ständigt av klåpare på den egna sidan. Porträttet av till exempel den höge militären Adam Ludvig Lewenhaupt är starkt vinklat. Han tilldelas rollen som den store skurken, den huvudsakliga orsaken till det ryska fälttågets katastrof: dels genom den olycksaliga förrådstransporten och slaget vid Ljesna 1708, men framför allt genom kapitulationen vid Perevolotjna 1709, då Lewenhaupt förde befälet i kungens frånvaro. Bengtsson bygger här på Carl Hallendorfs69 och Arthur Stilles70 undersökningar men vrider upp kritiken ett par snäpp. Det är ingen hejd på Lewenhaupts oduglighet. Han kallas bland mycket annat för en "nervöst självsäker, pedantisk, kverulerande, evigt grubbelsjuk professorsskepnad på sällsamma vägar".71 Bengtsson önskar till och med livet ur honom: "av alla de hårda skämt som ödet under detta ryska fälttåg öst ut över kungen och armén, var intet bittrare än det att Lewenhaupt inte kunnat få stupa samman med sitt infanteri vid Poltava".72
De hårda angreppen bygger på den orealistiska förutsättningen att Lewenhaupts tross – som med en skön anakronism benämns "hela detta otvungna campingparty"73 – skulle kunna hålla samma marschhastighet som huvudarmén.74 Mest handlar det dock förmodligen om att berättelsen behöver en syndabock. Att kritisera kungen för det extrema risktagandet med det ryska fälttåget går ju inte om bilden av Karl som militärt geni skall kunna upprätthållas.
En annan odugling är generalmajor Anders Lagercrona – han som skickades iväg för att säkra vinterkvarteren i Severien 1708 men misslyckades. Även Carl Gustaf Roos – generalmajoren som fastnade vid redutterna under slaget vid Poltava – hör till syndabockarna.
Inte heller bilden av Carl Piper som Karl XII:s Sancho Panza – "full av längtan att komma hem och sitta i lugn och ro och pösa"75– har mycket med verkligheten att skaffa. Pipers omåttliga girighet är också överdriven: att ta emot så kallade sportler tillhörde ämbetsmännens privilegier. Dessutom bidrog äktenskapet med Christina Törnflycht, dotter till den synnerligen välbärgade redaren och handelsmannen Olof Hansson Törne, i icke ringa grad till den piperska förmögenheten. Hans rikedom kom sålunda inte bara av mutor som Bengtsson påstår.76
Skildringarna av krigföringen bygger Bengtsson i hög grad på Generalstabens Karl XII på slagfältet. Inget fel i det, åtminstone inte när det gäller själva sakförhållandena. Bengtsson är utomordentligt pedagogisk i sina beskrivningar av hur den högra flygeln förflyttade sig under slaget vid Kliszów och så vidare. Kruxet är bara att Generalstabsverket – och därmed också Bengtsson – genomgående övervärderar den karolinska krigskonsten. Karl XII, biträdd av Carl Gustaf Rehnskiöld och Carl Magnus Stuart, påstås ha revolutionerat krigföringen i Europa då de bröt med den förhärskande lineartaktiken – en förment mer mekanisk och stelbent form av krigföring – något som visat sig kunna avfärdas som en konstruktion.77
Författarens kliniska sätt att handskas med krigsskildringarna framstår inte sällan som anstötligt. Blodbadet vid Narva den 20 november 1700 blir i Bengtssons ögon "en av de stora romantiska drabbningarna, i släkt med Marathon eller Azincourt, med ett skimmer omkring sig av på samma gång stor glans och mytisk halvdager; en plötslig sällsam explosion i ett barbariskt, halvorientaliskt mörker".78 En hund blir mer betydelsefull än några förspillda människoliv: "Bortsett från Pompe voro de svenska förlusterna utanför Thorn högst obetydliga. Inte fullt 40 stupade och 70 sårade".79
Litteraturvetaren Ingrid Sällryd menar att denna känslokyla berodde på att Frans G. Bengtsson ända sedan sex-sjuårsåldern levt under konstant dödshot, i form av en allvarlig njursjukdom.80 Den hårda ytan och den utåt sett lättsinniga synen på döden var något som han byggt upp för att skydda sig själv.
Den till synes anmärkningsvärda uppdelningen av döda och sårade i officerare respektive manskap behöver emellertid inte tolkas som ett tecken på att Bengtsson skulle ha en likgiltig inställning till den stora massan av soldater: snarare är det så att källornas sortering i dessa kategorier styrt författaren.
Kungens fältherreroll är överdriven. Såväl under landstigningen på Själland 1700 och slaget vid Narva som vid Dünaövergången 1701 följde han i mångt och mycket de höga militärernas råd och anvisningar. Först därefter tog han ensam ledningen.
Handelspolitiska resonemang saknas. Senare tiders forskning har visat att det även låg materiella intressen bakom Karl XII:s fälttåg81 – inte bara moraliska som dåtidens svenska propaganda – och Bengtsson – ville göra gällande.
Men hur kunde det då gå så illa, om nu Karl XII var en sådan hjälte? Otur. Ödet. Den blinda slumpens spratt. Och andras inkompetens.
Så förklarar Bengtsson katastrofen. Mera konkret handlade det om den abnorma väderleken 1708–1709 samt att kungen var omgiven av klantskallar, fastslår Bengtsson: alla dessa "pladdrande diplomater, förtorkade skvallerkäringaktiga ämbetsmän, ängsliga och pedantiska generaler, alla slags besynnerliga människor i uppsatt ställning med sin fallenhet för att resonera, gnälla och riva sig i huvudet i stället för att göra sitt yttersta".82
Den första omständigheten är historiskt korrekt – vädret var exceptionellt. Den andra är det inte. Visst förekom en del felgrepp men det största misstaget var kungens eget: att han inte i tillräckligt hög grad lyssnade till sina rådgivare.83
Det väsentliga är emellertid att Bengtsson väljer att bortse från det diskutabla med hela det ryska fälttåget. Många militärhistoriker – moderna såväl som äldre – har pekat på det exceptionella risktagandet och ifrågasatt det kloka i att tränga långt in i Ryssland utan tillräckliga möjligheter till försörjning eller förstärkningar.84
I motsats till den nya skolans företrädare inom Karl XII-forskningen – Harald Hjärne, Nils Herlitz85 et al – såg dock inte Bengtsson kungens beslut att försöka tvinga bort August från den polska tronen som ett tecken på strategisk och politisk klokhet: "Utan tvivel är detta avsättningsbeslut hans livs stora galenskap." Det förringar emellertid inte honom som hjälte: "Det är inte något nedsättande, lumpet eller beklämmande fel, utan ett storslaget, positivt och majestätiskt sådant".86 Frågan är bara om den polska befolkningen eller invånarna i Östersjöprovinserna, som såg sina trakter förhärjas av ryssarna, tyckte att det var ett särskilt positivt beslut.
Vad heroismen anbelangar är misslyckandena dock inga som helst problem. De snarare förhöjer tragiken och ger hjälten ytterligare glans. Sven Delblanc har påpekat att:
"en förnuftig och realpolitisk hjälte passar inte alls hans [Bengtssons] världsbild; det är estetiskt mycket tilltalande, att en hjälte är behäftad med någon svaghet och begår ett tragiskt fel, som leder till undergången. Är inte hjältarna så beskaffade i litteraturen? Förvisso. Karl XII gjorde ett stort och tragiskt missgrepp i Polen – så mycket bättre!"87
Ytterligare ett misstag dristar sig dock Bengtsson att tillskriva Karl XII: den kapitalt misslyckade stormningen av Veprik 1709. Men hjälteglorian hamnar fördenskull inte alltför mycket på sned. Han räddar den genom att skylla på källornas torftighet och genom att inge läsaren tvivel om att det verkligen har inträffat på det sätt som karolinerna påstår.88 Det finns dock ingen anledning att betvivla dagboksförfattarna i det här fallet: Karl XII lät sina mannar fortsätta det utsiktslösa företaget långt efter att det borde ha avbrutits. Hade han stoppat i tid hade fyrahundra liv kunnat sparas.
Strålglansen från den mytomspunne kungen har uppenbarligen förblindat levnadstecknaren.
Trots sina stora förtjänster – berättartekniska och språkliga – tvingas man alltså avfärda Karl XII:s levnad som historisk biografi. Bilden av kungen skiljer sig i alltför hög grad från verkligheten för att den skall kunna kallas trovärdig. Frans G. Bengtssons Karl XII är inte så mycket en historisk gestalt som en litterär.
Att Karl XII:s levnad frånsett detta är ett storslaget verk bör det emellertid inte råda tvivel om.
Av fil.mag. Bengt Liljegren, adjunkt och författare till bland annat Karl XII. En biografi (2000), Alexander den store (2005) och Adolf Hitler (2008).
Artikeln är tidigare tryckt i På historiens slagfält : en festskrift tillägnad Sverker Oredsson. - 2002
Noter
1 Peter Englund, Poltava. Berättelsen om en armés undergång, Stockholm 1988, s. 276.
2 Sven Delblanc, "Parnass och vikingaskepp: Frans G. Bengtsson", i Lars Lönnroth, Sven Delblanc & Sverker Göransson (red.), Den Svenska Litteraturen 3. Från modernism till massmedial marknad 1920–1995, Stockholm 1999, s. 83.
3 Sverker Oredsson, "Karl XII och det svenska stormaktsväldets fall i historieskrivning och tradition", i Sverker Oredsson (red.), Tsar Peter och kung Karl. Två härskare och deras folk, Stockholm 1998, s. 296.
4 Redan första året gick Karl XII:s levnad ut i 10 500 exemplar (Bo Peterson, PAN på Riddarholmen. Norstedts 1910–1973, Stockholm 1998, s. 172).
5 Frans G. Bengtsson, Karl XII. 1682–1707 (bis zum Auszug aus Sachsen), Zürich 1938; Frans G. Bengtsson, Karl XII., Stuttgart 1957; Frans G. Bengtsson, Karl XII., Oslo 1949; Frans G. Bengtsson, The Life of Charles XII. King of Sweden 1697–1718, Stockholm 1960; den förkortade engelska versionen finns även som The Life of Charles XII. King of Sweden 1697–1718, London 1960 och som The sword does not jest. The heroic life of King Charles XII of Sweden, New York 1960.
6 Frans G. Bengtsson, Epistlar till vänner. Frans G. Bengtssons brev till Olle Holmberg, Algot Werin och Fredrik Böök, Höganäs 1993, s. 230.
7 I den långlivade serien utkom bland annat Ingvar Anderssons Erik XIV (1935), Ivan Svalenius Gustav Vasa (1950) och Alf Åbergs Karl XI (1958). Någon biografi över Karl XII gav Wahlström & Widstrand dock aldrig ut. Frans G. Bengtssons verk på Norstedts torde ha mättat marknaden för lång tid framöver.
8 Frans G. Bengtsson, Tärningkast. Dikter, Stockholm 1923, s. 26. För en utförlig analys av dikten se Svante Nordin, "Kung Karls värja", i Lennart Ploman (red.), Frans G. Bengtsson-lyrik. Dikter utgivna av Frans G. Bengtsson-sällskapet och belysta av nio av dess medlemmar, Lund 1994, s. 47–53; Svante Nordin, "Kung Karls värja – en provokativ sonett", i Parnass 1996:6, s. 18–21.
9 Frans G. Bengtsson, Litteratörer och militärer. Essayer, Stockholm 1929, s. 119–140.
10 Bengtsson 1929, s. 120–121.
11 Bengtsson 1929, s. 122.
12 Svante Nordin, Frans G. Bengtsson, förläggarna och författarlivet, Lund 1999, s. 32.
13 Bo Peterson, PAN på Riddarholmen. Norstedts 1910–1973, Stockholm 1998, s. 125.
14 Ivar Harrie, Legenden om Bengtsson, Stockholm 1971, s. 277.
15 Manuskriptet förvaras i handskriftsavdelningen på Lunds universitetsbibliotek. De maskinskrivna bladen är försedda med ett otal tillägg och rättelser av författarens hand.
16 Harrie, s. 245–249, s. 276–306; Sven Delblanc, "Frans G. Bengtsson", i Lars Ardelius & Gunnar Rydström (red.), Författarnas LitteraturHistoria. Den Tredje Boken, Stockholm 1978, s. 120–122; Ingrid Sällryd, Frans G. Bengtssons människosyn och konstsyn, Växjö 1996. Ivar Harries Frans G. Bengtsson-biografi har kritiserats hårt av Bengtssonkännaren Rolf Arvidsson, som menar att Harrie i alltför hög grad driver en tes om Bengtsson som fången i sin egen myt. Dessutom är Harries bok, enligt Arvidsson, behäftad med flera sakfel och förvrängningar av fakta. (Rolf Arvidsson "Frans G. Bengtsson och ’Legenden’. Kritiska anteckningar till en biografi", i Rolf Arvidsson (red.), En bok om Frans G: Bengtsson. Minnen och studier, Höganäs 1987, s. 171–210.) Harries kapitel om Karl XII:s levnad har dock flera förtjänster enligt min mening.
17 Peterson, s. 97, s. 99–100, s. 124–126, s. 149–150, s. 172; Nordin, s. 26–39; Sverker Oredsson, "Livskraften hos Karl XII-forskningens ’nya skola’", i Kent Zetterberg & Gunnar Åselius (red.), Historia, krig och statskonst. En vänbok till Klaus-Richard Böhme, Stockholm 2000, s. 54; Ulf Zander, Fornstora dagar, moderna tider. Bruk av och debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, Lund 2001, s. 255–263.
18 Vetenskapliga recensioner av Karl XII:s levnad: Nils Herlitz i Historisk tidskrift 1936, s. 86–88 (del I); Karl-Gustaf Hildebrand i Personhistorisk tidskrift 1935, s. 126–129 (del I); Walfrid Holst i Ord och Bild 1936, s. 323–326 (del I); Walfrid Holst i Ord och Bild 1937, s. 507–510 (del II); Gustaf Petri i Svensk tidskrift 1937, s. 209–212 (del I+II); Daniel Almqvist i Historisk tidskrift 1937, s. 279-281 (del II).
19 Frans G. Bengtsson, Karl XII:s levnad. Till uttåget ur Sachsen, Stockholm 1935, s. 7.
20 Oredsson, 2000, s. 54.
21 Bengtsson 1935, s. 306.
22 Bengtsson 1929, s. 122.
23 Per Meurling, "Lund mellan världskrigen", i Gerhard Benz (red.), Under Lundagårds kronor. Minnen upptecknade av gamla studenter. Fjärde samlingen, Lund 1957, s. 327.
24 Nordin 1999, s. 35–36.
25 Om Voltaire se Bengtsson 1929, s. 130; om Carlyle se Frans G. Bengtsson, Folk som sjöng och andra essayer, Stockholm 1955, s. 71–79.
26 Bengtsson 1929, s. 51.
27 Delblanc 1999, s. 83.
28 Rolf Arvidsson, "Frans G. Bengtsson och objektivitetens estetik", i Frans G. Bengtsson, Valfrändskaper. Artiklar i Svensk Uppslagsbok, Höganäs 1989, s. 37–38.2
9 Frans G. Bengtsson, Äreräddning för Campeadoren, Stockholm 1986, s. 66.
30 Peterson, s. 149–150.
31 Se t ex Bengtsson 1935, s. 122, s. 173, s. 325, s. 344; Bengtsson 1936, s. 263.
32 Harrie, s. 306.
33 Bööks recension i Svenska Dagbladet 1935–11–11 finns återutgiven i Fredrik Böök, Resa kring skånska parnassen. Ett litteraturkritiskt längdsnitt, Lund 1977, s. 82–88.
34 Rolf Arvidsson, "Ur Frans G. Bengtssons brevväxling med Fredrik Böök", i En bok om Frans G. Bengtsson. Minnen och studier, Höganäs 1987, s. 155; Svante Nordin, Fredrik Böök. En levnadsteckning, Stockholm 1994, s. 177; Harrie, s. 300.
35 Bengtsson 1935, s. 85.
36 Bengtsson 1935, s. 221.
37 Bengtsson 1935, s. 309.
38 Frans G. Bengtsson, Karl XII:s levnad. Från Altranstädt till Fredrikshall, Stockholm 1936, s. 113–114.
39 Flera intressanta och belysande källor utnyttjas inte av Bengtsson. Två exempel: Casten Feif, "Presidenten Frih. Casten Feifs Bref till Kongl Rådet Gr. Nicodemus Tessin", i Gustaf Andersson (utg), Handlingar ur v. Brinkman´ska archivet på Trolle-Ljungby I, Örebro 1859; Hans Henrik von Liewen, "Konung Carl XII:s samtal med General-Lieutnanten Hans Henric von Liewen uti Demotica 1714", i Gustaf Floderus (utg), Handlingar hörande till Konung Carl XII:s Historia III, Stockholm 1824.
40 Bengtsson 1936, s. 427–432.
41 Om förlagets oro över bokens omfattning se Peterson, s. 97.
42 Frans G. Bengtssons stora boksamling förvaras på Gullspångs bibliotek i Västergötland.
43 Arne Sjöberg, "Förord", i Frans G. Bengtsson, Karoliner, Lund 1989, s. 5.
44 Bengtsson 1935, s. 77–78.
45 Sven Grauers, "Med Karl XII i fält under de första krigsåren. Hovstat, bespisning och utskänkning", i Karolinska förbundets årsbok 1964, s. 117–158; Sven Grauers, "Karl XII:s hovhållning under kriget i Polen 1702–1705, i Karolinska förbundets årsbok 1965, s. 73–130; Sven Grauers, "Med Karl XII i Polen och Sachsen 1706", i Karolinska förbundets årsbok 1967, s. 59–80.
46 Bengtsson 1935, s. 226–231; Sven Grauers, "Maria Aurora von Königsmarck 1662–1728", i Karolinska förbundets årsbok 1977, s. 10–33.
47 Hans Villius, "Före Poltava", i Vetenskaps-sociteten i Lund årsbok 1951, s. 4–26.
48 Bengtsson 1936, s. 279.
49 Eric Tengberg, Från Poltava till Bender. En studie i Karl XII:s turkiska politik 1709–1713, Lund 1953.
50 Bengtsson 1935, s. 77–78.
51 Bengtsson 1935, s. 80.
52 Se Gösta Lindeberg, Svensk ekonomisk politik under den görtzka perioden, Lund 1941.
53 Bengtsson 1936, s. 385.
54 Den bästa redogörelsen för detta komplicerade ämne är Stig Jägerskiöld, Sverige och Europa. Studier i Karl XII:s och Görtz utrikespolitik 1716–1718, Ekenäs 1937. Ett utmärkt exempel på att Karl XII inte väjde för ljusskygga metoder är hans brev till envoyén Funck i Konstantinopel den 25 april 1712, i Ernst Carlson (utg), Konung Karl XII:s egenhändiga bref, Stockholm 1893, s. 390–392.
55 Bengtsson 1935, s. 350–352.
56 Bengtsson 1935, s. 258.
57 Bengtsson 1935, s. 132.
58 Bengtsson 1935, s. 172.
59 Bengtsson 1936, s. 44–53.
60 Bengtsson 1936, s. 43.
61 Bengtsson 1935, s. 135.
62 Se t ex Bengtsson 1935, s. 334; Bengtsson 1936 s. 324, s. 328, s. 329, s. 351, s. 357, s. 364.
63 Bengtsson 1935, s. 311.
64 Bengtsson 1936, s. 13.
65 Se t ex Bengtssson 1936, s. 17.
66 Bengtsson 1936, s. 257–262. För ett utförligare resonemang om varför Karl XII lämnade sin armé vid Perevolotjna se Bengt Liljegren, Karl XII. En biografi, Lund 2000, s. 396–397.
67 Einar Carlsson, "Karl XII och kapitualtionen vid Perevolotjna", i Karolinska förbundets årsbok 1940, s. 103.
68 Bengtsson 1936, s. 398.
69 Carl Hallendorf, "Karl XII och Lewenhaupt 1708", i Upsala universitets årsskrift 1902.
70 Arthur Stille, Carl XII:s fälttågsplaner 1707–1709, Lund 1908.
71 Bengtsson 1935, s. 190.
72 Bengtsson 1936, s. 276.
73 Bengtsson 1936, s. 98.
74 Ragnhild Marie Hatton, Charles XII of Sweden, London 1968, s. 245 och s. 261–262.
75 Bengtsson 1935, s. 417
76 Bengtsson 1935, s. 414–416.
77 Bengtsson 1935, s. 357; Folke Wernstedt, "Lineartaktik och karolinsk taktik. Några reflexioner med anledning av framställning i ’Karl XII på slagfältet’", i Karolinska förbundets årsbok 1957, s. 153–164.
78 Bengtsson 1935, s. 149.
79 Bengtsson 1935, s. 319.
80 Sällryd, s. 35–36.
81 Karl-Gustaf Hildebrand, "Ekonomiska syften i svensk expansionspolitik 1700–1709", i Karolinska förbundets årsbok 1949, s. 7–40.
82 Bengtsson 1936, s. 116; Bengtsson 1935, s. 61.
83 Kanslisekreteraren Olof Hermelin skrev under fälttågen i Polen och Ryssland åtskilliga brev hem till sin vän Samuel Barck i Stockholm där han uttryckte starkt kritik mot kungens självsvåldiga politik. Bengtsson nämner dem kort men avfärdar Hermelins åsikter såsom varande utanför dennes kompetensområde. En ämbetsman, understryker Bengtsson, kan aldrig begripa sig på en hjälte (Bengtsson 1935, s. 283, s. 285).
84 Se t ex J. G. Wikander, Översikt över Sveriges krig under 1700-talet, Stockholm 1922, s. 133–136; Arnold Munthe, Karl XII och den ryska sjömakten 1–3, Stockholm 1924–27; Gunnar Artéus, "Individ och kollektiv, metod och geografi. Karl XII och hans armé", i Sverker Oredsson (red.), Tsar Peter och kung Karl. Två härskare och deras folk. Stockholm 1998, s. 153–171.
85 Nils Herlitz, "Karl XII:s polska politik 1701–1707", i Samuel E. Bring (red.), Karl XII. Till 200-årsdagen av hans död, Stockholm 1918, s. 139–212.
86 Bengtsson 1935, s. 211.
87 Delblanc 1978, s. 121.
88 Bengtsson 1936, s. 159–16
|
|
|
|
|
Bengt Liljegren om Frans G.
Bengtssons Karl XII 
