Introduktion: Karl XII – igår och idag

För en hjälte är tiden dubbel: han lever i det förgångna och på samma gång i framtiden. Hans liv bör vara kort och skall innehålla dåd som gör minnet av honom evigt. Karl XII, svensk kung mellan åren 1697 och 1718, var en hjälte i ordets rätta bemärkelse: kungen skapade sitt öde utifrån historiens mest storslagna exempel, ett öde som gjort honom odödlig. Det var inte för inte som historikern Bengt Liljegren under ett seminarium i Göteborg utbrast: "Liket lever!"

Karl XII:s symbolvärde är makalöst: än var han absolutisten som införde självdeklarationen, än var han germanernas starke man i kampen mot Ryssland. Krigarkungen rör upp starka känslor, och inte sällan blandas han in i stridigheter med politiska förtecken. Strindbergsfejden (1910–1911) är ett exempel.

På hundrafemtioårsdagen av dödskjutningen i Norge avtäcktes hans staty i Kungsträdgården. Då, år 1868, föreställde statyn en hjälte, nu, år 2008, föreställer den något helt annat, kanske en asexuell massmördare. Då blev invigningstalaren och liberalen August Blanche så tagen av festligheterna att han avled, nu vill författaren Ernst Brunner lägga ett rep runt halsen på statyn och dra ner den på marken för att kunna ge sig på bronspjäsen med hammare, slägga och sin tegelsten till Karl XII-roman.

En annan Karl XII-hatare av idag, moderaten Staffan A Persson, ville för tre år sedan ersätta hjältekonungens monument i Kungsträdgården med ett nytt, som i stället hedrar Raoul Wallenberg. Förslaget ingick i två motioner som lämnades in till Stockholms stads moderata förbundsstämma. "Vi ska väl inte hedra minnet av en av vår tids hjältar med några skamkorvar på Nybroplan samtidigt som vi låter en massmördare stå kvar på sin piedestal", sade Staffan A Persson i en intervju i Dagens Nyheter.

Men det har också gjorts försök att avdramatisera kungen: i oktober år 1964 lyckades någon förse hans staty med en lackröd jojo. I flera dagar dinglade den i fingret som pekar mot arvfienden i öst. Svenska Dagbladet skämtade och tyckte att man borde skjuta ner leksaken, men att man samtidigt måste akta sig för att upprepa det som hände i Norge.

François Voltaires biografi Histoire de Charles XII, utgiven första gången år 1731, har mer än någon annan påverkat den allmänna uppfattningen om Karl XII, i såväl Sverige som utomlands. Ingen annan fransk bok trycktes i fler upplagor under 1700-talet. Verket översattes till en lång rad språk (de hade hunnit bli elva år 1912, däribland turkiska och arabiska), men Jöran Nordberg – Karl XII:s biktfader – tyckte inte att det förtjänade några svenska översättningar. Enligt Nordberg, som säkert var en smula avundsjuk, var hans franske kollega en "Tusend-Liugare". Även andra röster stämde in i kritiken, och följaktligen förbjöds boken i frihetstidens Sverige.

En av anledningarna till förbudet var krigsförberedelserna mot Ryssland. Karl XII användes naturligtvis i propagandan, och Voltaires bok kunde mycket väl påverka opinionen i fel riktning. Framställningen är också aningen dubbeltydig, och den prisar dessutom mer än något annat  hjältens store motståndare, tsar Peter I.

Inför hattarnas revanschkrig mot Ryssland 1741–1743 var alltså bilden av suveränen mycket positiv, vilket den nationalromantiska "Sinclairvisan" är ett tecken på. Men revanschkrigets snöpliga utgång innebar en helomvändning – kungen kom att användas som ett varnande exempel – och till slut framstod Voltaires kritik som mild.

Karl XII uppvärderades på nytt i och med enväldets återinförande under Gustav III: den tidens historieskrivare fördelade om skulden för stormaktsväldets fall, och adeln fick nu bära hundhuvudet. Teaterkungen var själv måttligt imponerad av Karl XII som regent, men desto mer intresserad av hans person, medan sonen Gustav IV Adolfs beundran inte visste några egentliga gränser. (Det sägs att han vid ett tillfälle anlade Fredrikshaldsdräkten, och dessutom öppnade han i hemlighet och av ren nyfikenhet Karl XII:s kista i Riddarholmskyrkan.)

Karl XII ogillades under större delen av 1800-talet: Erik Gustaf Geijer höll kungen som ensam ansvarig för det Stora nordiska krigets sorti och förlorandet av Finland, och Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien är en verklig uppgörelse med kungen. Rysshataren Esaias Tegnér skrev förvisso sin dikt "Kung Carl den unga hjälte", men gjorde det mest som ett försök till nationell samling efter rikets delning 1809.

1860-talet var ett ljus i mörkret, med bland annat en statyresning i Kungsträdgården till minne av den "svenskaste svensk som någonsin funnits". Uppvärderandet detta decennium föregicks av skandinavismens upplösning och en oblandad rysskräck. 

Märk väl: rysskräck och Karl XII-beundran går ofta, för att inte säga alltid, hand i hand.

Läs om den Nya skolan i Karl XII-forskningen>>

Anders Wesslén