Erfarenhet eller intuition? Om historicismen.

Bröderna Weibull rörde upp starka känslor när de gick till attack mot den idealistiska historieforskningen: i samband med ett seminarium över ämnet Karl XII:s död visade den äldre brodern Lauritz upp ett fotografi av krigarkungens genomskjutna kranium, som tagits vid den senaste kistöppningen, och sade ironiskt: ”Vad såg man på det kungliga kadavret?”. En högerman tillika arméofficer reagerade häftigt och lämnade rummet i protest.

Händelsen vittnar om Weibulls fientliga attityd mot idealismen, där det enskilda fallet hamnade i fokus och där forskarna i stor utsträckning använde sig av intuition. Att Karl XII:s tvåhundraårige mumie i Riddarholmskyrkan skulle ha sagt något om kungens sanna väsen, det höll bröderna Weibull för omöjligt, empirister som de var.

Idealismen har förlöjligats och avfärdats som ovetenskaplig eller metafysisk. Men är spekulation bara förbehållet detta synsätt? 

Jag tänker besvara föreliggande frågeställning genom att i första hand tala om historicismen, som är en förening av positivismen och empirismen. Inriktningen präglar och dominerar fortfarande den moderna historievetenskapen. En som har gått till angrepp mot denna historiesyn är Karl Popper. Hans kritik formuleras kanske bäst i Historicismens elände, där Karl Marx och Auguste Comte blir slagna på fingrarna. Jag tänker, delvis med hjälp av Popper, kritisera historicismen och dess pronaturalistiska teorier. En viktig fråga är om det existerar allmänna eller universella lagar. Evolutionen har beskrivits som lagbunden, och Karl Marx gjorde förutsägelser om framtiden utifrån erfarenheten, som följde historien en oföränderlig plan. Men historien är, liksom evolutionen, fullkomligt unik, man kan inte pröva dessa teorier om regelbundna rytmer i tillvaron, om oföränderliga ordningsföljder. 

Historicisterna generaliserar i ett försök att göra det möjliga av det omöjliga. Popper menar att historicismen är spekulativ: den gör grundantaganden som inte är falsifierbara; falsifierbarheten är, enligt honom, det som skiljer vetenskap från metafysik. Evolutionen som en universell lag är således ett metafysiskt påstående, den går ju inte att testa i andra sammanhang, den är inte falsifierbar – dess sanningshalt går inte att fastställa.

Historicisten förenar händelser, som är synbart närbesläktade, han ser dem som historiska upprepningar och formulerar allmänna lagar utifrån dem. De enda verkliga lagarna inom sociologin är de historiska, menar historicisten. Men att händelserna har olika bakgrund, det tycks han förbise. Det är ingen nödvändighet att så kallade upprepningar även skall fortsätta i framtiden: lagarna är helt och hållet baserade på historien, de är anpassade efter den, och inte tvärtom! Lagarna stöder sig alltså på en allmän erfarenhet, men en erfarenhet kan vederläggas av en ny, som lantmätare K. säger till värdinnan i Kafkas roman Slottet. Man bör därför inte tala om ovillkorliga lagar, utan om villkorliga tendenser. 

Men historicisten vill inte gå med på detta, det vore som att vakna ur drömmen. En vetenskapsman måste ju dock hålla sig vaken och avfärda allt som bara är lösryckta antaganden. Eller som Nietzsche säger: ”nödvändigheten i naturen förmänskligas av uttrycket ’lagbundenhet’ och blir en sista tillflykt för mytologiskt drömmeri.” 
Historicisten tänker holistiskt, allt skall tas i beaktande, helheten är viktig. När man går empiriskt tillväga sovrar man emellertid i källmaterialet, eftersom man redan på förhand har en tanke med sin forskning, man väljer alltså ut källor som passar in i ramen och drar sina slutsatser utifrån dem. Det holistiska tankesättet är alltså en utopi, medlet eller metoden svarar inte mot ändamålet. 

Jag vill mena att historicisten eller empiristen, snarare än att återskapa verkligheten, konstruerar nya verkligheter, som ingen tidigare levt i eller reflekterat över och som dessutom övergår människans fattningsförmåga. Longitudinella framställningar dominerar helt den moderna historieforskningen. Hundratusentals människor, till exempel bönder, förvandlas till en enda process eller kanske en kurva i ett diagram. Dessa framställningar, som spänner över långa perioder, ger uttryck för en negativ människosyn: varje individ blir i sig till något mycket litet och obetydligt. 

Doktor Rieux – huvudrollsinnehavaren i Camus Pesten – försöker föreställa sig den oerhörda mängd människor som fallit offer för pestepidemier genom historien. Hundra miljoner lik spridda över olika skeden är för honom ”som en rökstrimma i fantasin”. Han drar sig till minnes en särskild pestepidemi i Konstantinopel, där tiotusen människor fick sätta livet till på en enda dag. Denna siffra är meningslös, man måste samla alla människor vid fem biografer, säger doktorn, föra dem till en öppen plats och där ta dö på dem för att kunna få en uppfattning värd namnet. 

Empirismen handlar i första hand om studerandet av information, som jag ser det: för en empirist är historia samband mellan texter, och inte mellan händelser. Information är något objektivt, utomkroppsligt, opersonligt – ja, man kan säga att det är något omänskligt. Allt börjar och slutar i information för empiristen. Idealisten, däremot, söker efter kunskap i första hand. Kunskapen är subjektiv, kroppslig och personlig. Jag tror att denna distinktion är riktig.

Idealismen kan uppfattas som mer spekulativ än empirismen. En sann empirist avfärdar intuitionen, som ett sätt att nå kunskap om historiska händelser, medan idealisten i stället bejakar den: den senare kan exempelvis bege sig ut på ett slagfält för att där bilda sig en uppfattning om platsen och för att där smittas av dess atmosfär. Nej, problemet tillhör empiristen. Dennes vetenskapliga instrument är på många sätt oklanderliga, men hans mål är utom räckhåll för dem. Henri Bergson sade att vi måste använda oss av vår intuition för att nå helheten, att begreppsligt, analytiskt och vetenskapligt tänkande inte är tillräckligt. Jag står bakom denna åsikt – en forskare som förnekar sig själv och sitt eget tänkande främmandegör historien snarare än något annat.

Anders Wesslén

Kommentar:

Jag talar inte om den liberala historicismen, företrädd av Benedetto Croce, utan om den pronaturalistiska varianten. Se Popper, K., Historicismens elände, Göteborg 2002.